Det är faktiskt riktigt häftigt när man väl tänker efter att det finns moderkänslor.
Rätt så ofta händer det att vi känner inom oss sekunderna innan en olycka sker, t ex när de vinglar på stolen och stolen tippar.
Sekunderna innan är vi där i högsta hugg och räddar barnet nästintill helt från smällen.
Vi känner också om våra barn mår dåligt eller om det är något som hänt.
Även när vi sover kan vi vakna upp och känna att något är fel,
eller vakna upp och skynda sig till barnets säng innan de faller ner.
Moderkänslor är något man inte kan beskriva, det är ett under och en helt obeskrivlig känsla att få ha inom sig.
Vi kvinnor är väldigt speciella, går med ett "foster" magen i nio månader, när dagen D är kommen får vi världens vackraste varelse att välkomna in i familjen. Hur häftigt är inte det?
Förutom att bära på ett barn, är vi fullt utrustade så vi även kan ge barnet mat via våra bröst.
Ett barn förgyller våra dagar, de får oss att le, skratta och må bra.
Vi föräldrar ser även saker på ett helt annat perspektiv, vilket barnen får oss inse att vi måste göra.
Vår skyldighet som förälder är att ge barnet en trygg miljö, kärlek, väl uppfostran, socialt beteende, fria möjligheter och mycket umgänge med familjen. Bortsett från de här få faktorerna finns hur mycket som helst som en förälder måste tänka på när det gäller barn. Många kan tänka; så mycket vi föräldrar gör för våra barn, får vi ens ett tack?
Ett tack behövs inte för en förälder, bara en liten kram, puss eller ett leende får oss känna att allt är värt det.
Att känna värmen sprudla genom kroppen som våra barn ger oss får vår energi sprida på nytt och ge barnet ännu mer kärlek.
Mitt underbara ting jag bar i min mage i nio månader och 7 dagar var Theo.
Det första barn jag fått, jag kan beskriva min graviditet som underbar, hade inga symtom alls och har inte mått bättre än den tiden jag fick känna ett liv i min kropp.
Ju mer magen växte desto bättre mådde jag, då sparkarna kom kom även en enorm energi som spreds igenom hela kroppen.
Förlossningen skedde den 12 mars, även den var helt otroligt underbar. Helt felfritt.
Idag är min son 2 år och 8 månader, jag försöker så gott jag kan att få en stabil vardag med rejäla rutiner, ge honom den kärlek och uppmärksamhet han behöver samtidigt som vi träffar andra barn och familjer.
Jag har även väldigt bra kontakt med Theos Farmor och Faster, samt mina föräldrar. Vilket känns väldigt bra för Theos skull.
Theo börjar nu lida mot trotsåldern, förhoppningsvis lyckas jag få honom veta vad som är rätt och fel och att det inte är han som bestämmer.
Trots att jag är mamma så lever jag även ett liv som 21 åring, jag är ute och festar med mina vänner, åker på resor och tränar.
Theo är med mig den största delen av tiden, träningar, handling, fika med vänner, och på andra aktiviteter.
De gånger jag inte har Theo är under dagarna då jag jobbar, och då jag ska umgås med vänner och ta en skvätt alkohol.
Alkohol är något jag undviker i Theos närhet, jag tar inte ens ett glas vin i hans närhet. Inte heller när han sover. Vilket jag kommer att hålla i några år framåt.
Det finns mycket i mitt liv som jag kan förbättra, allt är verkligen inte felfritt och det är mycket jag gör som är fel. Tex Fest, det skulle jag igentligen kunna stryka bort totalt från mitt liv, men det känns som att jag behöver det, jag är faktiskt bara 21 år. Även fast jag är Mamma så måste jag få tillbringa tid med mina vänner och njuta till lite extra med någon klunk öl/Vin.
Så länge jag gör det bästa av situationen och verkligen försöker få det dåliga till det bättre, eller få något dåligt att bli något bra är jag nöjd.
Jag vet att ingen är perfekt, alla har sina negativa sidor och alla gör misstag.
Misstag är till för att ta lärdom av, de är av dem man blir bättre.
Så fort jag blundar, så ser jag ditt ansikte som du ler mot mig. Värmen sprids genom hela kroppen och en rysning sker. 
