En tid i mitt liv var fotbollen allt, den är min förstakärlek kan man säga.
Alla människor har något man prioriterar högre än annat.
För mig var det fotbollen, idag går Theo först, precis som för alla andra föräldrar.
Barnen går först.
Första gången jag spelade boll, som jag kommer ihåg är från en barndomsfilm sedan jag var två år.
Den största delen av fotbollslivet har jag Delsbo IF att tacka för. Började min tid där redan som sexåring.
Ombytt och klar med bollen framför fötterna startade jag min "karriär" med killarna vinter -95.
Ett år senare stod jag omgiven av 20 andra flickor för att starta upp Delsbos F-89.
Jag må säga att det är de bästa lag jag någonsin spelat i, lagandan var alltid på topp, vi ställde upp för varandra och umgicks både på träningar och privat.
Samtidigt som vi utövade den sport vi allehop hade gemensamt hade vi även det riktigt roligt. Vi var som en enda stor familj.
Vi hade tränare som anpassade övningarna till oss, och satsade på sådant vi var lite sämre på.
Vidare till damlaget gick laget inte förrän 2006, men personligen spelade jag med på deras matcher några år innan, även några fler från F-89 gav mig sällskap ute på planen med damerna.
F-89 vart som bortblås när det var Damlaget som gällde, hela laget byttes ut, in med yngre, äldre, nybörjare osv. Vårt lag splittrades, med det följde även mitt intresse för bollen Så jag valde att sluta efter första säsongen, i det läget hade halva F-89 redan lagt bollen på hyllan.
Två år senare, efter en graviditet och med en 4-månaders bebis träffade jag Monica på skutan efter en kväll med vänner. Hon fick mig att lova att test träna med Strömsbruks Damer.
Och där är jag nu idag, I Strömsbruks Damlag. Laget jag hatade absolut mest när jag spelade i Delsbo.
Anledningen till att jag vart kvar är för att strömsbruk fick mig att känna den otroliga känslan jag hade för fotboll innan Damlaget i Delsbo. Jag vart kär på nytt.
Jag fick tillbaka känslan att bara vara mig, som personen jag var innan jag fick barn.
Visserligen hade jag förlorat mycket teknik och kondition samt styrka på de två år jag inte spelat fotboll så mitt nya mål vart att jag ska satsa hårt och bli den fotbollsspelare jag var innan.
Det målet har jag inte uppfyllt än.
Har nu spelat i Ström 2½ år, Jag älskar laget, jag älskar tränarna ( faktiskt de bästa jag varit med om). Men känslan, känslan för fotbollen börjar tyna bort ÄNNU engång.
Jag vill inte sluta, för det är så viktigt för mig, att få spela och glömma bort verkligheten för en stund och det viktigaste, vara mig.
Känslan jag har idag på väg till träningarna är att hela jag blir tung, blir deppig och allt känns som en plåga.
Tvingar mig själv att springa dom där meterna, göra övningar och slå dem där passningarna. Inte undra på att jag får ont någonstans under varje träning, jag går ju inte in helhjärtat.
Tänker även på Theo, som jag knappt hinner träffa varje träningstillfälle. Min stackars Theo blir hämtad halv 6 sex på dagis, vi är hemma kvart i och tio över sex måste jag åka på träning.
I vanliga fall sover han när jag kommer hem. Vi förlorar så mycket tid, på bara två dagar i veckan. Det får mig att må ännu sämre.
Är det verkligen dags för mig att lägga fotbollen på hyllan efter 15 år tillsammans?
Är jag redo att släppa min största kärlek?
Ska jag ge upp, eller ska jag återfinna känslan?
Säsongen 2011, vi har fått ett bra lag, otroliga brudar med många kunskaper, några gemensamma några olika, vi har mycket att lära och ta av varandra.
Div 3, kommer få laget att bli mer utvecklat och blir sammansvetsat. Jag vet att det kommer gå bra, både med och utan mig. Så länge hoppet och viljan finns så klarar ni/vi det.
Nu återstår det bara, vilket val jag gör.
