It´s to late

Sen oktober 2009 har jag gått och funderat vad som varit så himla speciellt.
Första gången, sista helgen i september, var det något som drog i mig, något for in i skallen att det är rätt.
I vanliga fall hade jag aldrig vågat tagit kontakt. Men just då gjorde jag det.
Hade det inte varit något som låg bakom det, så hade det troligen blivit en "fyllegrej".
Känslan har bara blivit starkare och starkare, men inte ens då insåg jag. Jag insåg inte varför, vad det var eller hur det kom sig.
Nu, idag, de senaste dagarna har jag för första gången insett vad jag verkligen kände, vad det speciella verkligen innebar.
Varje gång man ser bilder, hör speciella låtar blir kroppen helt varm, det går en strålning från tårna till öronen. Blir rörd och tänker på vissa stunder.
Det är precis som om någon skulle känna på min hud, skulle det vibrera i dem för det är så starkt inom mig.
Jag saknar detaljerna: leendet, ögonen, personligheten och munnen.
Aldrig någonsin förut har jag varit så fascinerad över en annan människas personlighet, dennes sätt att vara. Full av liv.

Nu när det är försent, det är då man inser, man inser vad som gått förlorat.
Aldrig någonsin tidigare har jag reagerat så starkt, jag har aldrig känt dessa känslor inom mig.
Jag har aldrig känt: "nej, jag är inte klar" . Jag är inte redo att släppa, jag kan/vill inte ge upp.
Jag har insett nu, att det är när man känner så här man är redo att säga världens viktigaste ord och verkligen mena det.
Men, det är försent. Så jag kan inte.

På något sätt är jag glad, för jag har lärt mig mycket som kommer förändra mig till det bättre, som fått mig växa som människa. Men personen jag vill visa det för, finns inte längre.

Det är nu man verkligen vill ha en andra chans.