Har en väldig djup diskussion med malin. Om kärlek som vi ej har kvar. Männen som fått oss att känna det speciella, pirret i magen, lusten att vilja ha någon och den stora saknaden då vi skiljs åt.
Kommer man verkligen över en äkta kärlek?
Vi kanske gräver ner oss så djupt att vi blir tvingad till att börja om och hitta en annan som fyller upp tomrummet. Kommer vi ens känna samma känsla? Det är de jag är mest rädd för, att aldrig någonsin känna likadant.
Hittills har jag inte känt något som ens liknar det här. Kommer kropp, huvud och hjärta fungera 100% tillsammans, eller kommer det vara huvudet som får bestämma valet, medan hjärtat stannar kvar vid det förflutna, och kroppen slutar sända ut några signaler som pirret i magen ?
I många fall där man faktiskt känner att man börjat på ny kula möter man sin kärlek och får sitt livs natt IGEN. Vips så är känslorna tillbaka, det är precis som om "partnern" vet att det är dags att ses igen för att bryta ner oss over and over again och fortfarande få känna sig överlägsen.
När ett förhållande tar slut, tänker vi alla - Nu ska jag ut och hitta mig en ny. ( det står ju alltid en ny bakom hörnet som man säger)
Har ni då någonsin känt att när vi får chansen till ett one night stand, att hjärtat och kroppen säger emot? Att allt sätter stopp förutom huvudet som just då tänker - det är ju bara sex?
Är det då man ska lyssna på huvudet, för att minska saknaden hjärtat sörjer? Eller ska man låta hjärtat få den tid den behöver tills den glömt bort känslan?
En förlorad kärlek är ens förflutna, är det något man ska sakna eller ska man ta lärdom utav det.
